En vecka i somras så bestämde jag och min syster oss för att knyta på oss gympaskorna och gå ut på en promenad före frukost. Det blev en sträcka på 3,0 km, luften var frisk och skön och solen sken precis lagom. Det var så skönt att vi gick ut flera dagar den veckan och fortsatte med det ännu längre fram. Vi bestämde senare att ha söndag som en gemensam träningsdag då vi på något sätt tränar tillsammans. Att ge sig ut på en promenad på söndag morgon är en skön start på dagen. Vi pratar av oss inför den nya veckan, får frisk luft, blir lite andfådda och varma och det känns bra.

 

Vi började också ge oss ut på joggingturer i skogen för första gången på flera år. Vi bestämde innan att vi skulle jogga, och jogga så sakta att vi skulle orka hela sträckan, 2,7 km. Det gick bra till början, men efter 11 minuter kände jag att det var för jobbigt och då började vi gå istället. Nästa gång vi gav oss ut i skogen så tog vi det ännu lugnare, vi sprang så sakta att det såg jättetöntigt ut, men vi orkade då springa hela sträckan. Några gånger senare så orkade vi till och med springa fortare och slå tidsrekordet. Nu är det ett tag sedan jag var ute sist och jag tror nog inte att jag kommer ge mig ut fler gånger i år. Kylan lockar mig inte särskilt mycket, och eftersom det har blivit en paus nu så vet jag att det blir jobbigt att börja igen.