Påsken är över och godiset är uppätet...Äntligen! Det är konstigt - när jag var liten åt vi lite godis till fredag- och lördagskvällarna, det var inga problem, men sen när man inser hur gott det är så är man ju fast. Jag är inte beroende av socker eller godis, jag har ju klarat av flera månader utan det, men det slutar alltid med att man sitter med en godispåse och undrar hur man egentligen hamnade där. Så här var det ju inte förr.

 

Jag älskar choklad, det är liksom min svaghet när det gäller godis och onyttigheter, och om jag råkar älska det, varför ska jag förbjuda mig från att äta det eller försöka undvika det? Men samtidigt är jag ju väl medveten om att det inte är bra för kroppen. Jag har funderat lite mer om det här om att vara lite vänligare mot kroppen, att uppskatta den mer och till det hör väl att äta lite bättre. Det är lättare att undvika onyttiga saker om man till exempel tar en vecka i taget, vilket jag har provat nyligen. Men det kommer ändå komma en tid då jag blir godissugen och då är det svårt att stå emot.

 

Jag vill tipsa om en dokumentär på SVT Play, Sockerfilmen, där man får följa en man som äter sockerfri kost men nu ska börja äta vanlig mat under två månader för att se hur mycket socker det faktiskt är i det. Och resultatet är chockerande för både kroppen och själen. Det visar också att det här med balans är svårt. Men som jag har märkt när jag haft godisfria veckor eller månader - suget skapas när man faktiskt äter godis, så det enklaste sättet att bli av med det är att faktiskt inte äta det. Och det, om något, ska jag försöka komma ihåg när jag blir godissugen, för godiset är inte värt det, speciellt inte för magen (särskilt inte om man redan har magroblem), oavsett hur gott det kan vara.