Förutom att titta mig omkring när jag går till jobbet på morgonen så har jag också lagt märke till att jag går förbi samma människor varje dag.

 

Min promenad börjar på andra sidan gatan om Carlforska gymnasiet här i stan. Just den här raksträckan känns jättelång och när jag går förbi busshållplatsen vid högskolan så brukar det sitta en kille och vänta på bussen där. Han är nog i min ålder och han är jättekort. När jag går vidare mot trafikljusen i korsningen Vasagatan/Norra Ringvägen så brukar det ofta stå en bil från min gamla körskola, Gruvegårds, i kön vid trafikljusen in mot stan. Just denna bil vet jag tillhör min gamla körskolelärare.

 

Jag går vidare, förbi min gamla gymnasieskola, tills jag kommer till stadsbiblioteket där jag svänger höger mot domkyrkan. Jag går mot Stora Torget där torghandlarna lastar av sina varor, nu är det mest blommor, från lastbilar och börjar plocka fram allt. Här brukar jag gå förbi en ung rödhårig man med en imponerande mustasch och en fin portfölj. Han lyssnar, precis som jag, på musik men han har stora hörlurar, jämfört med mina små. Vidare kommer kullstensgatan längst Svartån ner mot Stora gatan. Här såg jag en dag två hundar med sina respektive ägare träffas för första gången. Det var en liten gul labradorvalp och en röd springer spaniel av något slag. De verkade trivas bra ihop, valpen hoppar kring den andra och vill leka. Nu brukar valpen och hans husse vänta utanför en butik på den andra hunden.

 

När jag går förbi Arbetsförmedlingen så ser jag bygget av ett nytt café i stadsparken. Det är roligt att se hur mycket de jobbar med det, det blir nästan en ny våning i veckan. Vidare mot Stadshuset, nästan framme på jobbet, går jag förbi en stilklädd kvinna som har en jättefin kappa. Jag funderar på att köpa en ny höstjacka, nu är jag faktiskt helt svartklädd när jag går ut (skor, strumpbyxor, kjol, jacka, vantar och väska i samma färg...), lite tråkigt.

 

När jag kommer fram till Södra Ringvägen, där jag går över gatan för att komma på rätt sida av vägen så brukar solen vara precis på väg upp. När jag kommer till jobbet, på Länsstyrelsen, så skiner solen in i mitt rum och jag får dra för persiennerna de första morgontimmarna. För några veckor sedan var det fortfarande mörkt ute när jag gick till jobbet, nu är det inte längre det, nu blir det ju mörkt på kvällen tidigare istället. Jag gillar nog soluppgångar mer än solnedgångar, det är bättre att det blir ljusare än mörkare.