Från den dagen jag började jobba på Skatteverket i Eskilstuna tills förra veckan så har jag läst serien om Narnia. Den består av sju böcker och är skriven av C. S. Lewis på 1950-talet. De här böckerna var perfekta att läsa när jag åkte buss till Eskilstuna och hem. Jag läste dem när jag var liten men då var tröttnade jag ganska snabbt så nu ville jag läsa om dem igen. De är ju riktigt klassiker och jag gillar klassiker.

 

Bokserien handlar om det fiktiva landet Narnia dit barn förflyttas för att delta i striden mellan gott och ont. Man får följa med från det att Narnia skapas av lejonet Aslan, godhetens starkaste förkämpe, till dess att Aslan upplöser Narnia för att ta de som tror till en bättre värld. I böckerna finns många kristna symboler, som jag nog inte har tänkt på tidigare, många ser lejonet Aslan som Jesus och barnen som hans lärjungar. Jag såg mer böckerna som barnböcker men om man läser mer om författaren och hans erfarenheter så låter denna teori ganska

 

C. S. Lewis föddes i Belfast i Nordirland och studerade och undervisade länge vid Oxford universitet. I slutet av 20-talet blev han övertygad kristen och skrev många verk i teologiska frågor. Han dog 22 november 1963, samma dag som John F. Kennedy. Böckerna utspelar sig inte i den ordning som de är skrivna, det är ju lite förvirrande (och jag förstår inte hur man kan skriva böcker i olika ordningar så där). Flera av karaktärerna återkommer i böckerna vid olika tillfällen och eftersom tiden i Narna inte beter sig som vår tid så hinner mycket hända på kort tid.

 

Min morbror trollkarlen handlar om hur Narnia skapas. Den är lite tråkig och det känns som ett det egentligen inte hände något speciellt. Häxan och lejonet är nog den bok i serien som är mest känd. Här slåss Aslan mot den vita häxan som gjort så att det råder evig vinter i Narnia. Hästen och hans pojke känns orientalisk och var faktiskt ganska spännande. Caspian, prins av Narnia känns ganska filosofisk och här har nog författaren verkligen fantiserat för den är så olik den verkliga världen man kan komma. Kung Caspian och skeppet Gryningen är ganska rolig medans den näst sista boken, Silvertronen rent ut sagt var rörig och jobbig att läsa. Den sista delen, Den sista striden, hade en intressant handling (folket börjar fundera på vem Aslan egentligen är och hur kan ha så stor makt). Allt som allt tycker jag att man ska ta sig tid att läsa sagan om Narnia, de är visserligen barnböcker, men de innehåller bra tankar och idéer.