Vi har bara en kropp
Natten mellan den 30 och 31 mars för ett år sedan opererades jag akut för blindtarmsinflammation och för ca 1,5 månad sedan fick jag en förkylning som gjorde mig så matt som jag aldrig blivit av en förkylning. Detta fick mig att tänka lite. Vi har bara en kropp och det tror jag är lätt att glömma bort. Och även om man kanske kommer ihåg det så är det lätt att glömma bort att våra kroppar kan vara ömtåliga. Vi underskattar dem och tar för givet att de ska fungera. Det är rätt så otroligt att vi växer upp från att vara små bäbisar till att bli vuxna, att kroppen klarar av det. Det är väl mest när vi blir sjuka eller råkar utför olyckor som vi inser hur ömtåligt livet är. Lite magknip leder till en blindtarmsinflammation, en förkylning gör en sängliggande...
För det är nog när allt inte är helt hundra som man inser hur bra ens kropp är. Den fungerar ju rätt bra utan att vi måste hjälpa den. Att träna regelbundet och äta bra kan göra det lättare för kroppen att fungera men den klarar rätt mycket själv. Jag har nu tre ärr på magen efter blindtarmsoperationen, de kommer finnas där länge, men de läkte ihop helt själv. Min kropp berättade för mig att något var fel, symptomen för blindtarmsinflammation kan vara lite diffusa, men att ha magknip, kräkas arton gånger och ha en väldigt hög puls var nog för att göra något åt saken. Och bra var väl det, för brusten blindtarm kan vara livshotande. Direkt efter operationen mådde jag så dåligt att jag ångrade att jag ens åkte upp till akuten, jag ville spola tillbaka tiden. Men att må så dåligt var nog värt det i det här fallet eftersom ingen vet vad som hade kunnat hända annars.
Som sagt, jag har funderat på detta ett tag och jag tror att jag i fortsättningen ska försöka uppskatta min kropp lite mer, det är den definitivt värd. Det finns mycket jag inte gillar med den - mycket jag skulle vilja förändra - men tack vare den lever jag ju, så det är nog dags att jag börjar behandla den bätttre. Och jag är tacksam över att jag nu är frisk.