Tankar / 2016 / 0       

Vad sommaren betyder för mig

Att äta kulglass som smälter alldeles för fort, att göra dagsutflykter och fota mycket, att ofta klaga på värmen men samtidigt veta att jag inte borde göra det eftersom det ofta då börjar regna istället, att titta på en svart katt som ligger och sover och passa på att klappa den mjukt på magen, att äta middagar på altanen i den svala kvällsluften, att alltid ta med mig solglasögon när jag går ut, att vakna tidigt på morgonen av fågelkvittret, att inte känna mig lika stressad över att jag inte har ett jobb eftersom de flesta andra har semester.
Tankar / 2016 / 0       

Tre anledningar till varför jag vill starta eget

Jag vill satsa på mitt egna företag för att jag vill bestämma själv. Det är den korta verisonen. För er som är intresserade kommer här nedan en lite längre, men fortfarande ganska kort, version. Louise, som driver bloggen Lugnochfin, har lyckats sammanfatta en lista över varför många introverta, som jag själv, inte passar att anställas. Jag själv har främst tre anledningar till varför det lockar att driva eget företag.
 
För det första
Jag kan jobba var jag vill och är inte styrd av ett kontor. Vill jag ligga i sängen och jobba hela förmiddagen så kan jag göra det. Eftersom jag kommer jobba på frilansbasis kan jag ha kontakt med kunder och samarbetspartners i hela landet. Jag behöver inte gå upp kl. 05:00 för att pendla till jobbet och trängas bland andra pendlare - tömmas på energi redan innan jag ens kommit fram till kontoret.
 
För det andra
Jag kan bestämma helt själv över min egen tid. Vill jag ha semester i många veckor kan jag ta det, vill jag vara ledig en eftermiddag för att åka på en spontan utflykt kan jag göra det. Jag måste ändå prioritera jobbet och att faktiskt jobba, men jag vill starta eget företag för att kunna vara lite mer fri när de gäller tiden. Min arbetsdag kommer börja när jag sätter mig vid datorn. Det innebär att jag kan vara i gång och jobba 10 minuter efter jag gått upp från sängen istället för att jag som anställd skulle gått upp mycket tidigt, ätit frukost, sminkat mig och gjort mig i ordning, pendlat och till slut kommit fram till jobbet några timmar senare. Att jobba när jag vill lockar oerhört.
 
För det tredje
Att arbeta helt själv och kunna fördjupa mig i mitt arbete utan att störas av andra. På mina tidigare jobb tyckte jag att det var jobbigt att vara social, det krockar lite med min personlighet. Jag längtade tills fikarasterna var över så jag kunde börja jobba igen. Jag har social kompetens och vet vilka situationer som kräver att jag är mer social, men det kommer inte naturligt. Jobbar jag hemifrån kan jag vara mig själv men samtidigt göra ett bra jobb. Att ha ett stort och starkt nätverk som egenföretagare är viktigt, och som introvert tror jag att det kommer bli jobbigt, men det är vad som krävs så jag kommer utmana mig själv.
 
Det finns så klart nackdelar också med att starta eget, till exempel att inkomsten blir lite ostabil, att det är mycket att hålla koll på, att jag själv ansvarar för hur det går och att jobbigt egentligen aldrig tar slut. Jag är medveten om nackdelarna och att det kommer bli jobbigt, men det känns ändå som att det är något jag vill prova på, och att fördelarna väger upp nackdelarna. 
Tankar / 2016 / 0       

Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans

Detta sade Cheshirekatten till Alice när hon hamnat i Underlandet och frågar om vilken väg hon ska ta för att komma därifrån. För om man inte vet vart man ska vet man inte heller när man kommit dit. Alice säger också i mötet med katten att det inte spelar någon roll vart hon vill komma, så länge hon kommer någonstans. Då svarar katten att hon kommer göra det, bara hon går tillräckligt långt.
 
Detta tänker jag ofta på, speciellt nu det senaste året. Jag vet vad jag vill göra i framtiden, vad jag vill jobba med, jag har ett mål. Det är det högsta trappsteget på en trappa och krysset på en karta. Hur jag ska ta mig dit är ännu lite oklart, men i alla fall klarare än om jag inte hade något mål. Genom att dela upp resan känns det inte lika långt, att ta ett trappsteg i taget, sätta upp delmål. 
 
Om jag inte hade ett mål, hur skulle jag då kunna veta om/när jag kommit dit? Man utvecklas under resan och kanske byter mål, men jag tror att det är viktigt att ha något att sikta mot. Annars kommer man ingenstans. Sedan är jag ju också en som person som vill ha koll på saker, jag planerar och funderar mycket, så det tar ibland lång tid innan jag fattar beslut eller faktiskt tar tag i saker, men jag skulle ju vara helt vilsen om jag inte hade något mål. 
 
Så för att komma härifrån, var det än är, måste man veta vart man ska, det underlättar det hela lite.
Tankar / 2016 / 0       

5 saker jag lärt mig efter fjorton dagar på starta eget-utbildning

Eftersom jag har funderingar på att starta eget (och har sökt "vanliga jobb" i flera år utan resultat) så har jag påbörjat en två månaders lång utbildning där vi får lära oss allt vad det innebär att starta och driva eget företag, för det är något jag väldigt gärna vill göra. Idag är det min fjortonde dag på utbildningen och jag känner mig ännu mer säker på att det här är vad jag vill och ska sträva efter att få. Här kommer en lista över några saker jag har lärt mig och insett efter bara fjorton dagar. Tänk vad mycket jag kommer kunna när utbildningen väl är över!

 
Kan vara både enkelt och svårt
Allt beror på hur man vill att det ska bli. Går man igenom processen fort utan att förbereda sig kan man nog förvänta sig ett resultat utifrån det. Den tid och energi man lägger åt att resercha innan tror jag man vinner igen när man väl har startat. En utbildning i att starta eget på två månader låter kanske lång tid, det tar ju bara några minuter att faktiskt registrera företaget och sätta igång, men jag tror att det är en långsammare process som man inte bör skynda på, både för sin egen skull och för företagets.
 
Inte alltid en helt ny produkt eller verksamhet
Många gör ett företag runt sin hobby eller redan existerande verksamhet. Jag har bloggat i åtta år i höst, men jag har funderat på att förvandla den till ett företag i ett år nu. Så fort man börjat tjäna pengar på sin verksamhet och vill fortsätta med det är det kanske något man borde ta sig en funderare på. Under utbildningen har jag både fått höra att man bör förbereda sig innan man startar eget, men också att det bara är att "göra", att våga lita på sin insikt. Men den enda som kan bestämma om och när det är rätt tid är du själv.
 
Bra och dåliga dagar
Under utbildningens första dagar hörde jag två olika röster i mitt huvud - en som tryckte ner mig och min affärsidé ("Vem tror du att du är, du som är så ung och aldrig haft ett fast jobb, du ska inte komma och tro att du är något speciellt") och en som peppade mig ("Är det verkligen så svårt, varför inte prova det redan idag, man kan ju alltid chansa"). Jag funderar, jämför, tvekar och skissar på framtiden. Men det handlar ju bara om bra och dåliga dagar, som jag även kommer få när jag väl är igång med företaget. Alla får stunder då de tvekar på sig själv men det är då man ska komma ihåg sina framgångar.
 
Alla kan lära sig av varandra oavsett bransch
Vi som deltar i utbildningen har tänkt att starta eget inom olika områden vilket gör diskussionerna intressanta. Jag, som vill bli frilansande skribent, måste inte bara ha kontakt med folk inom min branschen. Tänk vad tråkigt mitt kontaktnät skulle bli då! Det där med nätverkande trodde jag skulle bli läskigt, men det var nog bara för att jag inte gjort det så mycket tidigare. Har man folk i sitt nätverk inom samma bransch så tror jag också att man oftast är snälla mot varandra än ser varandra som konkurrenter. Min förhoppning är att man snarare än hot mot varandra ser möjligheter tillsammans.
 
Bra självinsikt kan hjälpa mot svårigheter
Jag drömde redan som liten om att skriva mycket och nu vill jag förverkliga den drömmen. Jag vet att det kommer bli svårt, men jag vet också att det inte kommer vara svårt för all framtid. Jag får intrycket att egenföretagande och frilansande ibland inte ses som ett "riktigt jobb". Särskilt bloggbranschen har fått dåligt rykte - "vem som helst kan sätta sig och skapa en blogg, det är väl bara att skriva lite?" Men, nej, det är det inte alls! Om man dessutom ska få en inkomst från det så är det mycket hårt arbete och planering bakom det hela, mycket som faktiskt inte syns och genom att göra ett bra arbete kan man överträffa förväntningarna.
Tankar / 2016 / 0       

Vi har bara en kropp

Natten mellan den 30 och 31 mars för ett år sedan opererades jag akut för blindtarmsinflammation och för ca 1,5 månad sedan fick jag en förkylning som gjorde mig så matt som jag aldrig blivit av en förkylning. Detta fick mig att tänka lite. Vi har bara en kropp och det tror jag är lätt att glömma bort. Och även om man kanske kommer ihåg det så är det lätt att glömma bort att våra kroppar kan vara ömtåliga. Vi underskattar dem och tar för givet att de ska fungera. Det är rätt så otroligt att vi växer upp från att vara små bäbisar till att bli vuxna, att kroppen klarar av det. Det är väl mest när vi blir sjuka eller råkar utför olyckor som vi inser hur ömtåligt livet är. Lite magknip leder till en blindtarmsinflammation, en förkylning gör en sängliggande...
 
För det är nog när allt inte är helt hundra som man inser hur bra ens kropp är. Den fungerar ju rätt bra utan att vi måste hjälpa den. Att träna regelbundet och äta bra kan göra det lättare för kroppen att fungera men den klarar rätt mycket själv. Jag har nu tre ärr på magen efter blindtarmsoperationen, de kommer finnas där länge, men de läkte ihop helt själv. Min kropp berättade för mig att något var fel, symptomen för blindtarmsinflammation kan vara lite diffusa, men att ha magknip, kräkas arton gånger och ha en väldigt hög puls var nog för att göra något åt saken. Och bra var väl det, för brusten blindtarm kan vara livshotande. Direkt efter operationen mådde jag så dåligt att jag ångrade att jag ens åkte upp till akuten, jag ville spola tillbaka tiden. Men att må så dåligt var nog värt det i det här fallet eftersom ingen vet vad som hade kunnat hända annars.
 
Som sagt, jag har funderat på detta ett tag och jag tror att jag i fortsättningen ska försöka uppskatta min kropp lite mer, det är den definitivt värd. Det finns mycket jag inte gillar med den - mycket jag skulle vilja förändra - men tack vare den lever jag ju, så det är nog dags att jag börjar behandla den bätttre. Och jag är tacksam över att jag nu är frisk. 
Tankar / 2016 / 0       

Att bestämma själv

Det är rätt ofta nu för tiden som jag funderar på om jag verkligen valt rätt område att söka yrke inom. Jag är 90-talist, vilket enligt Aftonbladets serie om generationer, visar att vi blivit uppfostrade med idéen om att vi kan bli vad vi vill när vi blir stora för att sedan upptäcka att det inte alls går. "Det handlar alltså inte längre om att hitta sitt drömjobb. Utan om att hitta ett jobb, över huvudtaget." När äldre generationer säger att vi är kräsna och bortskämda har de nog glömt att de var de som uppfostrade oss och att det var de som skapade världen vi nu lever i. Omständigheterna har förändrats - det går inte att jämföra möjligheterna för en 25-åring idag med en 25-åring från 60-talet. Det är tuffare nu, men vi kämpar på.
 
Jag visste redan när jag skulle välja till gymnasiet att jag tyckte om humanistiska ämnena mer än naturvetenskapliga. Då var det också ett rätt så självklart val för mig när jag sedan skulle välja högskoleutbildning att det blev ett program inom kommunikation och språk. Sedan har det stått rätt så stilla. Jag tog min examen sommaren 2012, det är i år fyra år sedan, men jag har faktiskt aldrig jobbat inom den branschen jag är utbildad inom.
 
Visst, det är svårt att få jobb, särskilt svårt för ungdomar, men när jag ser att mina bekanta från skolan får jobb hit och dit, medans jag själv står kvar utan, så börjar jag funderar vad det är för fel på mig, eller kanske snarare vad det är för fel på den branschen jag söker jobb inom. Företagen vill ha folk som kan allt - nu. Jag är utbildad kommunikatör, visserligen utan arbetslivserfarenhet, men jag är färdigppacketerad för ett företag att använda. Nu verkar också fler och fler företag söka efter en enmansorkester som ska sköta lite av allt, istället för en kommunikatör som ska jobba mest med... kommunikation. 
 
Jag har blivit tvungen att leta inom andra branscher och inom andra geografiska områden efter ett jobb, för ett jobb måste man ha. Jag har gått från den ena sexmånaders-anställningen till den andra, pendlat till en annan stad (vilket gjorde att jag riktigt deppad - "Är det så här livet ska se ut framöver? Gå upp kl. 05:00, pendla 15 h/veckan, inte ha någon fritid, aldrig få leva?"), och jag kommer ingenstans. Jag kan ju alltid börja om- utbilda mig till sjuksköterska eller lärare, som det tydligen råder brist på, men det är inte det jag vill. Jag vill inte jobba inom vård eller utbildning, jag kommer må dåligt och inte göra ett bra jobb. Så jag fortsätter kämpa, för ingen annan ska få bestämma vad jag ska jobba med, det är ju jag som ska jobba.
 
Så nu det senaste året, efter att fler och fler har frågat om jag inte funderat på att starta eget företag, har jag funderat på allvar vad jag vill göra. Jo, jag vill starta eget företag. Jag vill arbeta hemifrån, bestämma mina egen tid, vilka jag har kontakt med och styra själv. Det vill jag göra, det lockar mycket mer än att vara anställd. Så jag har bestämt mig. Jag ska starta ett eget företag, jag vågar. Men frågan är om det är dags nu eller senare?
 
Jag har läst igenom Driva eget, särskilt Frilansskolan har varit intressant, och läst nästan varenda artikel på Verksamt.se. Jag inspireras av bloggare som Jonna Jinton, Underbara Clara, Lugnochfin - samtliga kvinnor som skapat eget företag av det de tidigare gjort - vare sig det handlar om att blogga, fota, skriva, föreläsa m.m.
 
De har skapat företag om det de tycker om att göra och det vill jag också.
Tankar / 2016 / 0       

En ny månad

Tiden går så fort nu, tycker jag, och jag är nog inte ensam om att tycka så. Imorgon är det första mars, en riktig vårmånad, hur kan det ha blivit så? När jag jobbade kändes det som att livet gick på automatik, jag gjorde i princip inget på vardagarna förutom att längta till helgen. Jag kände aldrig "Vad skönt att det är måndag!", utan istället "Är det bara måndag, fem dagar till helg...". Jag levde inte. Det kanske är annorlunda om man jobbar med något man tycker om och är intresserad av men det var min upplevelse. Nu vill jag kunna leva i nuet, varje dag. Att kasta i sig frukosten kl. 05:00 på morgonen, pendla 3 timmar varje dag och komma hem trött är inget liv. Jag vill njuta av varje tugga, titta ut genom fönstret på bussen och faktiskt orka göra annat än att äta och sova efter jobbet. Detta är nog en av några anledningar till att jag mer och mer börjar funderar på att starta eget företag istället för att bli anställd. Jag vill leva i nuet och ju äldre jag blivit desto mer inser jag att livet inte består av tre faser, då-nu-sen, utan av så mycket mer.
Tankar / 2016 / 0       

Ett tystlåtet lejon

Det här med stjärntecken är intressant - att tidpunkten på året man föds kan styra hur man är som person. De personer som är födda i lejonets stjärntecken beskrivs som starka ledargestalter med gott självförtroende som älskar att bli bortskämda och inte har något emot att visa upp sig för omgivningen. Dessa egenskaper kan övergå till ett evigt sökande efter smicker och utvecklas till svartsjuka. Samtidigt är lejon bra på att ge kärlek, trofasthet och omtanke till andra och de förväntar sig detsamma tillbaka. Lejon längtar efter andras bekräftelse och har ofta en vilja att leda andra vilket gör att de passar bra som chefer. Visst har jag rätt när jag säger att lejon låter som typiska extroverta och utåtriktade personer, eller hur? Trots att jag själv är född i lejonets tecken så känner jag inte igen mig i beskrivningen, men jag vet å andra sidan inte riktigt om jag tror på det här med stjärntecken.
 
 
På utvecklingssamtalen i skolan fick jag uppmaningar om att börja räcka upp handen och prata mer - varenda år. Jag var den där typiska blyga tjejen som alltid satt längst bak i klassrummet, som tänkte efter lång tid innan jag pratade, som sällan lämnade in läxan innan den var 100% perfekt, som alltid kom i tid och uppskattade att arbeta självständigt framför grupparbeten, sällan visade mina känslor och som tog kritik personligt - den som var svår att lära känna, helt enkelt. Jag identifierade mig själv som blyg, men nu för tiden skulle jag snarare säga att jag är introvert. Att vara blyg handlar om en slags rädsla att dömas socialt eller att bli förödmjukad. Att vara introvert handlar om hur man svarar på olika sorters stimulans, framför allt att vara överstimulerad i sociala situationer. Vi styrs mer i vårt tänkande av egna uppfattningar än av yttre händelser och situationer. Vi är bra (kanske för bra) på att hålla masken och spela olika roller (vilket vi ofta känner oss tvingade till), men innerst inne är vi människor med många känslor. Vi känner oss mest levande i tysta miljöer när vi kan vara oss själva.
 
Att säga till en sådan person att börja prata mer på lektionerna, att ta mer plats och synas mer är otrevligt och fel - det är som att säga till någon att ändra sin personlighet. För att bli mer extrovert måste man våga - hoppa från trampolinen, gå utanför sin comfort zone - bli någon man inte är vilket är riktigt läskigt och kräver mycket mod. Det är inte schyst att be ett barn om det. Det blir inte mindre läskigt när folk tjatar på en att i princip förändra sin personlighet. Det är inte heller lätt att vara, numera vuxen, utbildad men arbetssökande kommunikatör när var och varannan jobbannons innehåller orden driven, framåt och social. Introverta kan också vara duktiga på kommunikation, tystare människor har också en röst.
 
Det är ju faktiskt lite konstigt att samhället är uppbyggt främst för människor som syns och hörs mest, extroverta människor, som står för ungefär två tredjedelar av jordens befolkning. Vi blir alla uppfostrade med idéen om att det är bra att socialisera mycket samt att vara framåt och entusiastiska. Det har nästan blivit normen i dagens moderna samhälle där introverta upplevs som tråkiga, deprimerade och konstiga om de väljer en hemmakväll framför tv:n eller en bra bok istället för en runda på krogen med vännerna. Detta tror jag inte att Carl Jung menade på 20-talet när han lanserade begreppen introvert och extrovert som beskriver egenskaper för personligheten inom psykologi. Han lade förmodligen inga värderingar i de olika personlighetstyperna, inget var bättre än de andra, de var bara lite olika. Båda berikar till samhället på olika sätt och de kompletterar varandra. Tänk vad annorlunda världen hade blivit om alla hade varit likadana. Och med det sagt ska jag också tillägga att många inte identifierar sig som introvert eller extrovert till 100%. Man kan vara lite mittemellan, som med det mesta i livet. Vi är ju framför allt människor som består av mycket annat än bara våra personligheter. Jag själv är tydligen (men inte helt överraskande) hela 94% introvert enligt testet 16 Personalities (som jag rekommenderar alla att göra!).
 
Faktum är ju att vi är olika. Tills samhället inser att det finns många fördelar med att vara introvert så kommer vi tyvärr känna oss lite utanför. När jag gick sista året på gymnasiet och studenten närmade sig önskade jag att tiden skulle gå fortare. Jag längtade inte till studentdagen, tvärtom, jag ville ha det överstökat. Att springa ut genom skolans portar, visa upp sig, sjunga studentsången, skrika, dricka och festa på studentflaket var inget jag ville göra alls. Jag ville bara ta emot mina slutbetyg och åka direkt hem, äta god mat och gå och lägga mig i sängen. Det är inte vad jag i slutändan gjorde men det var så jag ville. Jag längtade efter att aldrig mer behöva gå till skolan. För skolan innebar att spela en roll - att alltid var på alerten, att anstränga sig för att låtsas vara någon man inte är, någon man förväntas vara, och att inte njuta av livet. Att ta studenten och därmed bli vuxen är att äntligen få ta eget ansvar. Frihet att bestämma själv vad jag vill göra och hur mitt liv ska se ut. Nu är det mer okej att inte vara som de andra. Jag behöver inte längre spela en roll för att bli accepterad, jag kan vara mig själv. Och vi är varken tråkiga eller ointressanta, det kan jag lova er. Att vara introvert är att vara fundersam, analytisk och känslosam. Det låter väl inte så tråkigt, eller hur?
 
Hittar man andra likasinnade kan det bara bli bättre. Att ha vänner som förstår dig stärker självförtroendet och ger en trygghetskänsla. Många av världens kända människor, däribland J. K Rowling, Albert Einstein, Audrey Hepburn och Barack Obama, är och var introverta, vilket bevisar att man inte måste prata eller synas för att bli ihågkommen eller framgångsrik. Att tro på sig själv och göra det man vill och känner starkt för är att njuta av livet, vilket vi alla gör på olika sätt. Vi har kanske olika värderingar på vad livskvalitet är och får energi från olika situationer men vi borde ändå kunna acceptera att folk är som de är. Introverta säger inte åt extroverta att förändra sig själva så varför ska vi ta emot den kommentaren från dem? Vi tvingar inga att vara som oss, trivs man inte i sällskap av extroverta människor kanske man har umgåtts med fel människor. Det är inget fel att inte vara som de andra. Känner man till sina styrkor och svagheter är det lättare att förstå varför man reagerar som man gör och faktiskt kunna njuta av livet, vara sig man är introvert eller extrovert.
 


Mycket av min tid nu går åt att hitta ett jobb. Att starta eget eller börja frilansa lockar mycket men det är en bransch som innebär mycket eget ansvar och personlig marknadsföring vilket jag trodde passade bättre för extroverta personer. Det är ändå något jag vill prova på och som jag tror passar mig bättre än ett vanligt kontorsjobb. På mitt förra jobb satt vi till exempel ibland mer än tio personer runt fikabordet för att prata och ta en kaffe (i mitt fall te). För en person som redan är försiktig och inte trivs bland många människor blev det ännu svårare att vara social och vara med i diskussionerna. Detta för tankarna tillbaka till skoltiden då något kändes fel - det går inte att göra ett bra arbete om man känner sig osäker. Introverta människor får sin energi genom att vara ensamma, vi har inga problem med att umgås med andra men vi laddar energi först när vi är ensamma. Och energi behövs för att kunna arbeta och framför allt för att kunna leva.
 
Efter att ha insett att jag identifierar mig som introvert ser jag lite annorlunda på saken. Människor födda i lejonets tecken passar som chefer och njuter av andras beundran. De älskar det goda livet och delar gärna med sig. Vem passar då inte bra som frilansande skribent/egenföretagare och bloggare än en kreativ och eftertänksam introvert som har mycket att berätta och som dessutom råkar vara lejon? Jag är stolt över att vara introvert, det finns faktiskt många av oss, även om vi inte hörs och syns lika mycket som extroverta. Vi tar gärna konkreta steg för att uppnå våra drömmar och samtidigt lämnar positiva intryck på vår omgivning. Vi är som Ior som bygger sitt hus av pinnar, Lisbet Salander från Millenium-trilogin, Sherlock Holmes som utestänger allt omkring för att lösa ett mysterium, Sheldon Cooper från tv-serien The Big Bang Theory som uppskattar rutiner mer än något annat - vi är som Ferdinand under eken.
 
Jag är ett tystlåtet lejon med en röst.

Tips på vidare läsning inom ämnet
Mitt tidigare inlägg om att vara introvert
Introvert: Den tysta revolutionen - Linus Jokman
Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns - Susan Cain
Saker vi inte pratar om: Ensamheten - Atilio
Jag gillar inte fest - Underbara Clara
Tankar / 2016 / 0       

Tankar för 2016

Jag älskar att planera och göra listor och då är det inte så konstigt att jag även gör en lista över mina tankar för det nya året. Jag gjorde det även förra året, men jag måste erkänna att jag faktiskt glömde bort den listan. Denna gång har jag faktiskt skrivit ut listan och satt upp den på anslagstavlan ovanför mitt skrivbord. På så sätt påminns jag varje dag om vad mina mål är. När man ska sätta mål, oavsett inom vilka områden, finns det en metod man kan utgå från, SMART heter den, som förklaras bra på Better Bloggers hemsida. Det handlar om att inte bestämma för allmänna mål, för hur vet man då att de är uppfyllda? Jag har försökt utgå från denna metod när jag skrivit min lista över hur jag vill att 2016 ska se ut för mig.
  
HÄLSA & TRÄNING
Vara lagom aktiv genom hela året istället för under korta perioder
Variera träningen mer och träna sådant jag tycker är roligt och har lust för
 
KLÄDER & SKÖNHET
Sluta med Balsammetoden
Använd fler av mina kläder oftare
 
JOBB & BLOGG
Tjäna minst 1 kr på bloggen
Ha minst 700 unika besökare i genomsnitt varje månad (2015 var den siffran 617)
Fundera mer på hur jag vill jobba - som anställd, frilans eller starta eget företag
 
FRITID & NÖJE
Se minst två filmer varje månad
Läsa minst en bok varje månad
Tankar / 2015 / 0       

Årssammanfattning 2015

Mitt 2015 har präglats av mycket fritid. Fast fritid är nog fel ord, jag har haft mycket tid som jag själv kunnat disponera hur jag velat. Arbetslöshet är ju ett bättre ord för det, egentligen, men det låter ju inte lika trevligt. Jag har vant mig vid "ledigheten" och inser nu att jag borde ha utnyttjat den tiden bättre för det kommer förmodligen inte vara så länge till. Att gå upp när jag vill på morgonen, kunna åka iväg till gymmet, att ha tid att laga en lyxfrukost varje dag, åka iväg och handla och inte stå i långa köer vid kassan, att åka ner till stan och inte trängas bland alla andra  - allt är väldigt bra, men det är ju inte så det ska vara. Jag har haft den tanken i bakhuvudet hela tiden - det här är inte normaltillståndet för en 25-åring i dagens samhälle som kan och vill jobba. Det kommer en gång ta slut och då kommer jag tycka att det blir jobbigt, men det är så det ska vara, det är det som är livet.
 
Träning är något jag verkligen har haft tid för under 2015 och något som jag har börjat tycka är riktigt roligt. Att åka iväg till ett i princip tomt gym har varit väldigt skönt och jag har då kunnat känna mig mer säker i träningen när jag kan prova nya maskiner och övningar utan att oroa mig över att andra kan se mig. Jag fick in en bra träningsrutin i början av året och skulle precis förnya gymkortet när jag fick blindtarmsinflammation och opererades akut mitt i natten. Att vara nyopererad är en bra ursäkt till att inte träna men jag tror att jag höll på det lite för länge. Det kändes skönt att ha något att skylla på, att faktiskt kunna ta ett uppehåll och bara sluta tänka på träning - jag tänkte inte ens på att jag inte tänkte på det, det bara försvann. Den känslan saknar jag lite nu - när jag väl får ett nytt jobb kommer jag istället känna mig skyldig som inte hinner med att träna. Konstigt, det kändes bättre att avstå från träningen efter blindtarmsinflammationen trots att jag inte behövde det, än att hoppa över träningen när jag jobbat på grund av att det inte finns tid för det. Att bli lite mer hälsosammare och sluta äta onyttigheter har, överlag, inte varit så svårt. Jag har haft månader då jag inte rört en enda godisbit eller ätit choklad, av någon anledning tänkte jag inte ens på det. Men till slut känns det ohälsosamt att tävla med sig själv för att se hur länge jag orkar hålla emot sötsuget. Men det är lättare att sluta helt än att tillåta lite. Genom att ta en månad i taget tror jag att jag har underlättat detta.
 
Trots att 2015 har varit ett år som bestod av mycket fritid har jag även insett vissa saker angående jobb. Jag har funderat mer på vad jag egentligen vill göra. Det är lätt att komma färdigutbildad från högskolan och säga att man vill jobba med kommunikation men det är svårare att faktiskt hitta ett jobb i den branschen. Jag har aldrig varit så aktiv i mitt jobbsökande som jag varit detta år, men jag har aldrig heller velat ha ett riktigt jobb så mycket som detta år. Efter ett samtal med en studie- och yrkesvägledare har jag förstått att jag faktiskt kan göra bloggen och mitt skrivande till min karriär. Jag har alltid tyckt om att skriva men har hittills, efter "bara" sju år, sett bloggen som en hobby. Men i och med att bloggbranschen utvecklas, flera lagar skapas och bloggare blir företagare tycker jag att det låter riktigt spännande att arbeta med sin blogg och det är något jag gärna vill prova på åtminstone.
 
Jag har tidigare berättat på bloggen att jag tycker om att skriva och att jag gärna vill bli författare. Men jag måste erkänna att jag inte skrivit ett enda ord under 2015 på det som jag vill ska bli min första roman. Jag samlar på mig idéer och citat och har känt mig mycket inspirerad av musik, bland annat Adele och Lana Del Reys nya album. Men det blir ingen bok av bara idéer. Jag skulle vilja ägna 100% av min tid till skrivandet men det kan nog klassas som lite av en dröm. För jag har också insett detta år att skriva måste bli något man gör medans man lever - medans man har ett annat, "riktigt" jobb, medans man blir äldre och får fler erfarenheter. Det är en långdragen process, inget litet projekt som man kan pricka av på att göra-listan när man blir klar.
 
Året avslutades med ett heltidsjobb i 2,5 månader vilket innebar att gå upp kl. 05:00 och komma hem igen mellan 17:30 - 18:30. Jag har aldrig haft ett tillsvidarejobb och har därför inte upplevt känslan av att kunna växa in i en yrkesroll under en längre tid. Jag har inte kunnat planera långsiktigt vilket har gjort att jag upplevt att min liv är pausat. Genom att ha ett tillsvidarejobb som man kan försörja sig på kan man få in rutiner på ett helt annat sätt. Nästa år fyller jag 26 och då är det väl på tiden att det händer något, kan man tycka.- vare sig det handlar om ett vanligt tillsvidarejobb, frilans eller framgångar med bloggen. Det går ju inte att spå in i framtiden men jag tror nog ändå att den ser ganska ljus ut för mig.
Tankar / 2015 / 0       

Decemberdepp och söndagsångest

Sedan decembers början har jag börjat tycka att livet känns ganska jobbigt. Det är kanske någon slags vinterdepression eller något så enkelt som att jag inte får tillräckligt med solljus, vilket ju inte är helt ovanligt under vintermånaderna. December-depp är nog ett passande ord för det, vad det nu är.
 
Det började då jag insåg att jag faktiskt kände mig stressad över att jag knappt har någon fritid i veckorna. Jag spenderar tre timmar varje dag i en buss, väntades på bussen samt på väg till eller från bussen - det blir totalt 15 timmar i veckan. Jag går upp klockan fem på morgonen, går hemifrån halv sju och kommer hem mellan halv sex och halv sju på kvällen, beroende på om jag går från jobbet vid fyra eller fem. Jag spenderar alltså mellan elva och tolv timmar om dagen på andra ställen än hemma. Jag skyndar mig för att hinna göra saker på vardagarna (vilket innebär att äta frukost på tio minuter, gå snabbt hem från bussen - allt för att vinna några minuter), men jag skjuter ofta på det till helgen istället eftersom jag blir för trött. Jag hinner inte leva på vardagarna och det känns inte bra.
 
På bussen till och från jobbet känns det extra jobbigt eftersom jag då känner mig fast - det finns inget annat att göra än lyssna på musik och stirra ut genom fönstret, ut i mörkret. Jag kan inte skynda på bussresan men jag kan inte heller passa på att göra de saker jag verkligen vill göra eftersom de måste göras hemifrån. Det finns så många saker jag vill (och behöver) göra just nu men som jag upplever att det inte finns tid för - jag vill bland annat utveckla min blogg, börja skriva igen (vilket egentligen kanske inte är något man börjar med - man bara gör) och dessutom fyller jag 26 år nästa år, vilket stressar mig ännu mer. Flera av de här sakerna blir jag kanske aldrig riktigt klar med vilket gör att de upplevs som stora projekt som behöver mycket planering, Projekt som jag verkligen vill och måste ta tag i.
 
Söndagsångest är också något jag märker av. Helgen består av fyra block: två förmiddagar och två eftermiddagar. Redan på söndag eftermiddag börjar förberedelserna för måndag och på det sättet känns det som att måndagen inträffar tidigare än vad den egentligen gör. Under veckorna skriver jag en lista över saker jag vill göra på helgen men jag vet att jag överskattar mig själv med listan. Sakerna jag vill göra på helgen samlas på en hög som bara växer och växer och nu är det helt enkelt för mycket. Det är dags att trycka på paus-knappen så jag kan få tid att leva lite. Samtidigt är jag lite väl bra på att börja ta tag i de saker som jag faktiskt vill göra istället för de saker som måste göras, jag prioriterar ibland fel.
 
Vem var det egentligen som bestämde att man ska jobba fem av veckans sju dagar? Inte undra på att man tycker att tiden går fort, alldeles för fort,  när man spenderar så mycket tid någon annanstans än hemma. Det känns som att jag går på automatik, kroppen följer ett schema som innebär att gå upp tidigt, gå till jobbet, komma hem sent och sova. Men jag själv hänger inte riktigt med, jag tänker på annat. Visst, livet består av alla veckans dagar, men om fem av sju dagar bara går på automatik, vad är det för ett liv? När ska jag få leva? Jag vill inte längre bara följa med, jag vill styra själv.
 
Många av de här tankarna har med jobbet att göra. Hade jag inte ett jobb, speciellt inte ett som jag måste pendla till, hade jag förmodligen inte känt så här. Alla vuxna som kan arbeta ska ha ett jobb - det är normaltillståndet - och med den arbetslösheten som råder är man glad över att över huvud taget ha ett jobb, men det är väl inte meningen att man ska känna så här? Jag vill ha ett jobb men samtidigt hinna med att göra andra saker än att förbereda för jobbet, jobba och komma hem från jobbet. Jag vill känna att jag lever - att jag gör något istället för att bara hänga med.
 
Jag har skrivit om sådant här tidigare, läs gärna de inläggen:
Det här med tiden
Bara 25 år
Så nöjd som jag borde vara
Tankar / 2015 / 0       

Som små uttråkade barn

En sak jag har lagt märke till nu när jag åker buss varje dag till och från jobbet är hur många människor som blickar ner till sina mobiltelefoner när de sitter på bussen. När man tänker efter ser det lite lustigt ut. Som små uttråkade barn som inte vet vad de ska göra medans de väntar på att bussen ska ta dem dit de vill. Istället för att titta ut genom fönstret och tänka på saker som behöver tänkas på så surfar man, skriver sms eller lyssnar på musik via mobilen. Jag, däremot, försöker ta tillvara tiden på bussen på annat sätt än att hålla på med mobilen. Det är oftast på bussen jag kommer på bra förslag till blogginlägg, saker jag måste skriva upp på att göra-listan eller passar på att lyssna på bra musik.
Tankar / 2015 / 0       

När jag blir stor

När jag satt på bussen hem från jobbet i fredags kom jag att tänka på uttrycket "när jag blir stor". Jag använder det ganska ofta, jag är 25 år, och ser tydligen inte mig själv som stor än. Men vad menar man egentligen när man säger så? När jag blir stor ska jag skaffa katt eftersom jag älskar dem. När jag blir stor ska jag börja klä mig i vintagekläder eftersom jag gillar den stilen. När jag blir stor ska jag bli författare. Men blir man någonsin stor? Ju mer jag funderar på det här desto mer övertygad blir jag om att man kanske menar något annat.
 
Oftast handlar det om saker man vill göra, platser man vill besöka, saker man vill uppleva. Det är ju det här som är livet, och det kan man aldrig bli för stor eller liten för. Till slut ger kroppen och själen upp men lever man så lever man, oavsett ålder. Det man kanske egentligen menar är när man har tid, när man är lycklig, när man orkar, när ens drömmar gått i uppfyllelse. Att göra upp planer för framtiden, planer som man väldigt gärna vill ska gå i uppfyllelse, men som man kanske nog borde satsa mer på för att de ska hända. Alla har rätt att drömma och fantisera, det är väl det som är livet, som gör att vi fortsätter trots att det ibland tar emot. Som ett ljus i mörkret. En flytväst som hjälper en att driva från öppet hav tillbaka till land igen.
 
"När jag blir stor" handlar om händelser och saker jag inte är redo för, inte riktigt än. Jag vill att de ska inträffa men nu är inte den rätta stunden. Det är små och stora drömmar, mål med livet, eller rent av saker jag kan ta på rent fysiskt men det är något som hör till framtiden, inte nuet. Just dessa tankar får mig att tänka på ett citat från karaktären Dumbledore från böckerna om Harry Potter. "In dreams, we enter a world that is entierly our own." Det är först när vi drömmer och fantiserar, när vi släpper fram tankarna som vi vanligtvis kanske försöker dölja, som vi kan inse vad vi vill med våra liv. "Att bli stor" handlar kanske om att på något sätt bli medveten om vad man vill och hoppas på. Detta kan ske oavsett om man nyss fyllt fem eller femtio år.
Tankar / 2015 / 1       

Så nöjd som jag borde vara


Ja, nu kommer ett till sånt där inlägg med ett försök till konstnärligt foto på mig själv och mycket text. Men det handlar om något viktigt så läs igenom, tryck på Gilla-knappen nedan och kommentera gärna om ni känner igen er.

Jag har gett små ledtrådar här på bloggen om att jag har fått ett nytt jobb. Jag borde vara väldigt glad över det, jag har ju ändå varit utan jobb i ganska så exakt ett år. Och visst är jag glad över att jag äntligen hittat ett jobb, men jag är inte helt nöjd i alla fall, inte så nöjd som jag borde vara. Själva jobbet är det inget fel på, det är på en stor myndighet och min yrkestitel är ganska imponerande, men det passar inte riktigt mig. Jobbet ligger i Eskilstuna, vilket kräver totalt tre timmar i pendlingstid varje dag, en stor nackdel, och det är ett tidsbegränsat jobb, vilket betyder att jag snart måste hitta ett nytt jobb igen, ytterligare en nackdel. Jag kan ju flytta, vilket förkortar pendlingstiden, men eftersom det är tidsbegränsat vet jag inte om det är någon idé. Men det finns många fördelar också: äntligen, äntligen, gör jag det alla andra vuxna gör om dagarna. Jag går upp tidigt på morgonen, gör sällskap med alla andra pendlare i trafiken, sitter på kontoret i åtta timmar, åker hem, äter middag och går och lägger mig för att sova. Jag träffar mina kollegor, skaffar mig erfarenhet och får bättre rutiner. Många positiva saker.
 
Att vara arbetslös i ett år har satt sina spår. Jag kommer inte längre kunna gå upp när jag vill på morgonen, åka i väg och träna när jag vill eller göra andra spontanresor. Mina vardagar kommer bestå av att jobba, och det är så det ska vara. Det är normaltillståndet för alla som kan jobba. För att kunna försörja sig måste man tjäna pengar, för att kunna leva behöver man ett arbete. Man måste ha ett jobb nu för tiden, det går inte att leva på bidrag. Alla måste jobba för att bidra till det bra samhälle vi faktiskt lever i. Trots detta finns det många arbetslösa som inte aktivt söker nytt jobb. Jag har aldrig varit en av dem. Jag har alltid velat ha ett jobb, det har varit en självklarhet för mig när jag tänkt på framtiden.
 
Är man inskriven på Arbetsförmedlingen, vilket de flesta arbetslösa är, kan man förlora sig rätt till ersättning om man tackar nej till ett jobb man blir erbjuden. Jag sökte aldrig till det nya jobbet jag nu fått, jag blev tipsad om det och fick frågan om jag var intresserad. Så när jag blev erbjuden det gick det egentligen inte att säga nej. Att bli tvingad att gå till ett jobb som inte intresserar eller passar en så mycket, trots att det inte är något fel på jobbet i sig, är inte direkt den bästa startbanan för en bra karriär. Arbetsförmedlingens mål är att förmedla jobb, och blir man erbjuden ett jobb, då tycker de att de uppfyllt sitt mål. Det spelar ingen roll vilket arbete det handlar om, bara man kommer ut och jobbar, så man inte längre är deras ansvar.
 
Mitt drömjobb är att bli författare, att kunna försörja mig på mitt skrivande. Att kunna gå upp när jag vill på morgonen, göra i ordning en god kopp te och en bra frukost, sätta mig vid datorn och skriva så tangentbordet ryker, äta lunch när jag känner för det, planera, fundera och skissa och sedan fortsätta skriva. Detta är min dröm - att så småningom kunna arbeta hemifrån. Men... (det finns alltid ett men) jag har insett att denna dröm inte går att uppfylla till 100%. Jag är bloggare och utbildad informatör och tror att jag måste syssla med något sådant i kombination med mitt skrivande. Jag måste i slutändan ha någon form av ett riktigt jobb, tyvärr. Jag längtar lite tillbaka till den frihet som arbetslösheten gav när det gäller tid, men jag vill inte längre vara arbetslös.
 
Jag har på den senaste tiden fått frågan om jag inte är intresserad av att börja frilansa eller starta eget företag istället. Mitt svar har blivit att jag tror att man måste ha erfarenhet av "vanligt" jobb innan man försöker stå på egna ben. Men efter att ha skrivit en kommenter på Underbara Claras inlägg om längtan efter den frihet man får när man pensioneras och fått bra respons på min kommentar har jag funderat om lite. Man kan väl aldrig vara för ung för att ta tag i sin dröm? Det är som att säga till Picasso när han började måla att han var tvungen att ha ett riktigt jobb istället! Vad är egentligen ett riktigt jobb? Alla jobbar ju inte på kontor, framför datorer - men det tror jag har blivit normen för normalt jobb nu för tiden. Man glömmer kanske att kreativa arbeten är också jobb. Tänk på alla modiga personer som startat eget företag, alla frilansande skribenter och journalister som arbetar hårt och tjänar pengar. Om de kan så borde jag också kunna. Jag kan inte så mycket om frilans och känner att jag borde läsa på lite mer innan jag säger för mycket, men jag är nu mycket nyfiken på det.
 
Ett riktigt jobb passar kanske inte alla, och kanske inte mig själv heller, har jag nu insett. Det är mycket att vara låst fem av sju dagar till kontoret. Varför inte satsa på det man vill göra från början, då hinner man dessutom göra det längre än om man först gick till ett jobb man inte trivdes på. Att kunna disponera min egen tid för arbete och arbeta hemifrån - då skulle jag känna mig nöjd, så nöjd som jag borde vara. Och det är inte frågan om att jag inte vill arbeta, det vill jag, men jag vill arbeta på mina villkor och med det jag älskar. Det är väl inte för mycket begärt?
Tankar / 2015 / 0       

Hösten är verkligen här

Hösten är verkligen här. Det är lite svårt för mig att tro, jag som egentligen inte går ut så mycket nu, förutom till gymmet, mataffären och arbetsförmedlingen, jag har nog inte riktigt insett att vi är inne i mitten av oktober redan. Nu finns risken att man behöver skrapa rutorna på bilen när man ska iväg på morgonen, det är dags att ta fram vantarna och tjocka halsduken och lägga fram en näsduk i jackfickan (jag blir alltid snorig när jag är ute när det är kyligt). Visst, det kan vara skönt med den friska och kyliga luften, men jag kände mig inte riktigt klar med sommaren än. 
 
Men en sak jag faktiskt uppskattar med hösten, och som jag insett ganska nyligen, är alla de fina färgerna. När jag åkte hem från Eskilstuna efter en arbetsintervju förra veckan och körde igenom en skog så såg jag faktiskt alla träd, jag såg inte bara en skog. Alla träd hade olika färger på bladen, att det kan variera så mycket. En del träd är verkligen knallröda, en del gula, en del orange och en del gulgröna. Jag ska verkligen försöka ta vara på allt som hösten har att erbjuda - att göra små utflykter och att försöka njuta istället för att känna missnöje. 
Tankar / 2015 / 0       

Den vackra hösten är här

Nu är vi inne i oktober månad, en riktig höstmånad. Vädret har än så länge inte riktigt hängt med, det kan bli ritkigt varmt på eftermiddagarna, men på morgonarna är det kyligt. Nu vill man ha jacka på sig när man går ut, dricka en varm kopp te, baka äppelpajer, läsa bra böcker och kura ihop i höstmörkret med tända ljus. Det är lätt att bara tänka på de negativa sakerna som kommer med hösten, men man kanske ska se det som en startsträcka till vintern, och utnyttja allt som hösten har att erbjuda: den friska morgonluften, de vackra färgerna och de mer behagliga temperaturerna. Och egentligen är det ännu ingen idé att bli deprimerad över att sommaren är slut för det kommer ju bara bli värre när vintern kommer. Men, det gäller väl att även då hitta positiva sakerna som man kan njuta av för att kunna stå ut tills det blir varmare igen.
 
Hörni, hösten är en rätt så fin årstid, eller hur?
Tankar / 2015 / 0       

Att vara ung och arbetslös

Att vara ung och arbetslös idag är inte lätt. Man hör många äldre som berättar om hur de började arbeta direkt efter högstadiet, men detta är omöjligt idag. Nu för tiden ska man inte bara ha en grundskoleutbildning och en komplett gymnasieutbildning utan helst också en flerårig högskoleutbildning samt några års arbetslivserfarenhet - allt medans man fortfarande är relativt ung. Är det teknikens utveckling vi ska skylla på när kraven på de som söker jobb blir fler och fler? Vi ska till exempel kunna arbeta självständigt men samtidigt samarbeta med andra, kunna vara planerande men samtidigt flexibel och kunna lite om mycket men också kunna mycket om lite Vad hände med att kunna vara en hårt arbetande person, är det ute nu för tiden? Vi ska vara bäst på våra jobb men samtidigt kunna klara av att ha ett stabilt privatliv och en bra hälsa. För vi vill ju leva också, eller hur?
 
Arbetsmarknaden skriker efter kunnig personal, men de flesta påbörjar inte sin karriär som proffs på sitt yrke - alla är ju nybörjare någon gång. Kanske är det så att konkurrensen mellan företag har blivit hårdare, man måste vara bättre för att lyckas, och därför behövs erfaren personal, men man har glömt bort fördelarna med att anställa de som inte har hunnit få så mycket erfarenhet. Ett nytt tänkande, en frisk fläkt på arbetsplatsen - att vara ung innebär att vara formbar inför de situationer och uppgifter som en nytt jobb innebär. Man har inte, som de som kanske har haft samma jobb i många år har, fastnat i gamla rutiner och tycker att de gamla arbetssätten är bäst. Man kan istället formas av arbetsgivare till så som de vill ha en.
 
Jag är 24 år och jag har, hittills, aldrig haft ett "riktigt" jobb, dvs ett tillsvidarejobb på heltid. Efter gymnasiet påbörjade jag en 3-årig högskoleutbildning, "som man ska göra", och började efter min examen söka jobb. Som utbildad inom kommunikation märkte jag snabbt att man helst skulle vara nyexaminerad men samtidigt ha flera års erfarenhet för att få jobb - en ekvation som inte går ihop. Jag har haft flera arbeten sedan min examen, men de har varit tidsbegränsade, det längsta har varit sex månader. Och sedan är jag tillbaka på ruta ett igen - precis som många andra i min ålder. Detta gör att det blir svårt för oss att få rätt till a-kassa, att kunna skaffa eget boende, att starta familj. Att leva utan ett jobb är att leva med en slags osäkerhet, det går inte att slappna av och njuta och det tycker inte jag är så mycket till ett liv.
 
Varför, varför, har det blivit så här? Är vi fler unga idag som slåss om samma jobb? Finns det mindre antal yrken idag (fast jag tror snarare tvärtom, men i så fall skulle väl inte så många vara arbetslösa, eller hur)? Har arbetsmarknaden blivit för kräsen? Eller har vi unga arbetslösa blivit för kräsna, som vill börja jobba med det som vi faktiskt vill jobba med?
Tankar / 2015 / 0       

Sju år


Idag är det exakt sju år sedan jag startade min första blogg och imorgon är det sju år sedan jag skrev mitt första blogginglägg. Jag kommer ärligt talat inte riktigt ihåg vad jag tänkte när jag började blogga. Jag vet att jag läste många andra bloggar och tyckte "Det där kan jag också göra" och så gjorde jag det. I början skrev jag mycket om saker jag gjorde, om hur det gick i skolan, om böcker jag läste och filmer jag sett. När jag senare blev intresserad av träning och hälsa kändes det naturligt att börja blogga om det också. Nu planerar jag bloggandet mer, skriver mer om det jag tycker om och gör, på djupet. Jag har fortfarande lite svårt att veta hur privat och personlig jag vill vara, men nu känns det som att bloggen är en del av min vardag - jag minns knappt vad mina intressen var innan jag började blogga.
 
Nu, sju år senare älskar jag att blogga. Jag har insett att jag lärt mig massor från bloggandet, inte bara om bloggande, men även om foto, webbdesign, hur man ska bete sig på internet och många andra saker som jag kan få användning av när jag börjar jobba inom kommunikationsbranschen. Bloggbranschen har utvecklats mycket de senaste åren och jag identifierar mig numera som bloggare och skribent, för det är ju det jag gör. Jag har också insett att jag vill utveckla bloggen, satsa på den ännu mer, för jag gillar ju verkligen det, så varför inte? 
Tankar / 2015 / 0       

En höstpepp-lista

Nu är vi inne i september vilket betyder att det officiellt är höst. Jag gjorde förra hösten en höstpepp-lista och vill göra en nu i år också, för nu har jag kommit på ännu fler saker. Hösten betyder för många blåst, regn, mörker och allmänt en jobbig tid, men hösten för också med sig många bra saker. Genom att göra eller uppskatta något av de av dessa saker varje dag kommer förmodligen hösten inte kännas lika lång och tråkig.
 
Personligen kan jag lägga till en punkt på listan: köpa en ny mobil. Jag råkade nämligen tappa min mobil i golvet i morse när jag var på gymmet, och det är väl typiskt att skärmen spräcktes nu när jag har haft mobilen sedan sommaren 2011 (fyra år!) och tappat den många gånger utan att något hänt, men det var väl ändå dags för en ny.
 
Stickade tröjor, mysiga sockor, snygga kängor och varma kappor
Ta långa bubbelbad och tända många doftljus
Se en film på bio eller börja titta på en ny tv-serie
Ta en fotopromenad en tidig morgon och fota dimman och alla höstfärger
Gå långa promenader i skogen, sparka torra löv och plocka rönnbär, svamp eller kastanjer
Dricka te eller varm choklad och läsa en bra bok
En ny start på jobbet eller skolan - nya möjligheter och mål
Baka olika slags pajer: blåbär, äpple... Listan kan göras lång
Sticka eller virka något DIY-projekt (själv ska jag försöka mig på Matildas glasunderlägg)
Tankar / 2015 / 2       

Fem månader sedan

För snart fem månader sedan opererades jag för blindtarmsinflammation. Jag kanske tjatar om det, jag har ju nämnt det några gånger på bloggen, men det var ju en ganska stor grej för mig. Jag kom ihåg när det hade gått en månad, det hade gått så väldigt fort, och de här fem månaderna har gått ännu fortare. Jag kommer fortfarande ihåg så mycket från den här händelsen, det är väl därför som jag tycker att det inte alls var så länge sedan de skedde.
 

Jag åt middag på söndagkvällen, den 29/3, och gick och lade mig på kvällen som vanligt. Kl. 02:00 på måndagsmorgonen vaknade jag av magknip och några timmar senare hade jag rusat till toan för att kräkas totalt 18 gånger. På morgonen bad jag mamma om skjuts till akuten. Kl. 13:00 blev jag inskriven till akutkirurgiska avdelningen, fick en sängplats och blev kopplad till dropp. Kl. 23:30 på måndagskvällen blev jag väckt, ombedd att duscha och rullades strax efter det in till operationssalen. På tisdagsmorgonen vaknade jag, numera utan blindtarm, och mådde igen riktigt illa och kräktes. Kl. 18:30 kunde jag, för första gången på två dagar, äta (två broccolis och lite ris). Kl. 21:00 fick jag åka hem, efter två dagar och en natt på sjukhuset.
 
 
När jag hör ordet blindtarm tänker jag på filmen Madeline från -98 som handlar om en liten fransk flicka, jag gillade den filmen när jag var liten. Hon opereras nämligen också för blindtarmsinflammation och jag tyckte att det var så speciellt. Efter jag kom hem från sjukhuset har jag fått veta att nästan 10% av Sveriges befolkning har opererats för blindtarmsinflammation, så det kanske inte är så speciellt som jag vill tro, men det är ju ändå lite coolt. Nu, fem månader efter operationen, har jag tre ärr på magen som ser rätt okej ut (det tredje sitter längre ner på magen). De kommer finnas där länge, som en påminnelse. Men mest kanske som ett bevis på att jag gjorde rätt när jag bad mamma skjuta mig till akuten när jag hade som ondast trots att jag misstänkte att det var vanliga IBS-besvär, för det visade sig ju vara lite allvarligare än så.
 

 

Bloglovin Boktipset RSS Tumblr We Heart It